I nattstundens tystnad hörde jag månskenets sång,
en sång ifrån himmelen som viska om välgång
men som oaktat mig skall fördärva;
som tvingar mig till det djärva
i ett hopp om att älska en endaste gång.

Månskenets sång bar en kör som av stjärnor var gjord
och dess poem bar ett signum utav vackraste ord.
Jag tänker, jag tänker endast på dig.
Tänk om sinnenas kraft var ett liv i sig,
då skulle jag lågmält förtala: "Hon är min!"

Men plötsligt sjönk tystnaden ned i ett brus.
Ej längre verkade sången så öm,
ej längre hördes i bruset min dröm,
det enda som kvar fanns att höra - ett sus!
Flickan som länge det sjungits om
var förtigen att drömma den dröm där det drömts
att jag skulle älska och ej ha fördömts
där hon i min dröm slutligt förkom.