Aldrig mer i år kommer jag att kunna ligga på nattmörkt asfalt som fortfarande är varm efter dagens sol och fortfarande vara torr när jag ställer mej upp.
Aldrig mer i år kommer jag att försiktigt kliva i vattnet i sjön och skrika lite granna men ändå säga att ja, det är varmare än igår.
Aldrig mer i år kommer jag att sitta på pappas balkong med en färsk nyöppnad favorittidning och läsa och läsa tills orden i den tar slut och när jag sedan går in upptäcka att jag har märkliga ränder efter mitt linne på min hud.
Aldrig mer i år kommer jag att titta ut från mitt sovrumsfönster och nöjt konstatera att alla, JA ALLA träden ser levande, glada och Helt gröna ut.
Nej.
För nu är hösten här
och den sticker mej med med en gulorange lövruska i bröstet.

Så känns det bannemej.