Det var en gång en vätte som ville bli en tomte. Vättar var i regel grå, somliga väldigt blå, hade Jeanette läst i kalendern. Några få vättar var mörkt violetta, men ingen röd hade någonsin skådats. Därför höll grottgångarna på att rämna, när tokige vätten tillräckligt länge hade klätt sig i tomtemässig önskan. Efter hundra år trädde förvandlingen i kraft. Slott och stuga stod sprickfärdiga. Dock blev vätten vinröd, emedan hans dunkla natur trängde igenom det julröda. Jeanette trodde varelsen gick att dricka, likt björnbärsglögg eller dylikt. Sedermera blev vätten som uppslukad av jorden, ännu mer än han redan varit.