Det var en gång en svensktopp i Schweiz, som jag mötte Siw på. Hon hade sitt mest naturliga leende påkopplat; fick mig lika lycklig som underlägsen till mods. Man kunde lätt fallit ned från alphöjden - om ej de schweiziska soldaterna hållit fridfullheten i schack. Katedralklockorna uppfostrades självständigt. Såvitt Malmkvist visste var guldspiror dubbelt dyrare än fjällbjörkars ben. Emellertid från snöklädda kvistar sjöng vårfåglarna redan. Vi gick in på randiga fiket. Siw beställde sin jazz-mazarin; jag tog chokladrutor som medicin. Tjocka skivor av skratt stockade sig allvarligt. Tyska tänder blandades med franska tungor, raspade mellan borden. Timtäljaren satt tyst inför Sekundsniderskan.