Det var i slutet av 2031 som deras första barn kom till världen. Snöflingorna stormade kring gluggarna på deras lilla slottsskepp. Alla trenne rummen låg fyllda med mysskärmar, nya utkast och gamla träpaneler. Timtäljaren hade redan blivit 56 år, äntligen mogen att ta ansvar för någon annan, något mer än sina inre slöjd-skapelser. Sekundsniderskan hade genomgått en liknande process, fast var nu 37 år och längtade ihjäl sig att ungen skulle komma ut. Det gjorde den på julens annandag, med ett tragikomiskt ackord som fick hela slottsskeppet att knirka i sina grundvalar. Varken Sekundsniderskan eller Timtäljaren lyckades uppbåda minsta hjärnfokus eller hjärtavkoppling under resten av det året. Trots allt hade de fått tillräckligt med guld nedsmält till sina belöningsdosor. Nu skulle det nog räcka för bränsle ända bort till Pluto II eller åtminstone Triton.

2032 stod på tröskeln, och under nyårsaftonens stjärnstoft kom paret på att de måste karva klart ett namn till sin älskade nyfödda. De övervägde Timra och Ticka, men klangen kändes icke fullkomligt passande, en smula för torr ännu. Det här utspelade sig dessutom på den tiden när det var förbjudet att konstatera vilket kön ens barn är av - "bara för att undvika att uppväxandet skall ske i en viss riktning". Både Sekundsniderskan och Timtäljaren var dock rörande överens om att betrakta sin dotter som den flicka hon var. Åtminstone hemma i slottsskeppet, medan ute längs Vintergatans gränder skulle de hålla tyst om varenda allmänt särdrag som kunde stödja hennes identitet. Namnet som föräldrarna via trätangenter skrev in på den universella basen uuu (uppföljaren till www) löd tämligen neutralt i deras öron : SNICKRA! Små varningar om "inkluderad femininum" klickades strax upp i bevakningsdosan - men vem i hela världen skulle hinna straffa familjen? Inom cirka trettio år torde ändå flickans intressen ha format en yrkesroll som skulle bli hennes officiella signum. Snickra skulle hursomhelst få timra ihop rymdskepp och sy isär slottskammare, bäst hon ville och icke skadade någon.

Minutmakaren hade dött nio månader före denna födelse. Med andra ord skulle Timtäljarens kusin aldrig få möta sitt kusinbarn. Visserligen hade Minutmakaren aldrig riktigt haft tid för småttingar, vare sig att skaffa eller träffa... så upptagen som professorn hade varit av att synkronisera stadens samtliga sköldpaddor ifrån sitt torn. Hemma på jordklotet fanns det fortfarande gott om urgamla städer vars rörelsescheman hängde på enormt täta trådar av fysikalisk, i viss mån magisk, kontroll. Sedermera när en grotesk grävling hade käkat upp halva staden som Minutmakaren förfogat över i evigheter - då måste även hans hjärta ha kluvits. Och den fladdermusa som han ofta besökt, hon var rentav halvsyster till Sekundsniderskan. Timtäljaren kände starkt på sig hur Snickra skulle ha fått finfin frändskap med hans säregne kusin, sköna madame och deras potentiella ungar som aldrig blev födda. Knappt hann Timtäljaren drömma tanken färdigt, förrän hans verkliga barn ryckte till i hans hand som höll i spaken som kommit slottsskeppet att ta en märklig kurs - som om Snickra snabbt sökte återbörda deras hem mot lämplig himlakropp. Borta vid magnetoskopet satt Sekundsniderskan leende och fjärrstyrde sin dotters dräkt, lät den lilla sväva mellan skeppets tre kammare, lärde henne hur föremålen kunde kännas från alla möjliga håll och runda kanter.