Hon hade vaknat av att det ringde på dörren – rätt tidigt måste det ha varit för det var alldeles mörkt ute – och när hon gått upp och ut i hallen hade hon sett Lars-Peters mor Anna stå där och prata med mamma. ”Gå tillbaka och lägg dig, sa mamma”. ”Varför är Anna här?, undrade hon”. ”Du får veta sen. Snälla, gå in i ditt rum och sov vidare.” Det var lite konstigt, för Anna hade sett så trött ut och varit nästan vit i ansiktet. Anna hade undvikit att titta på henne.

När hon låg i sin säng igen tittade hon på sjöstjärnan som satt på väggen. Den hade hon och pappa hittat i somras när familjen hade hyrt en stuga på Västkusten. Den veckan hade hon badat varje dag, mamma hade lärt henne dyka och hon hade hoppat från tremeterssvikten. Men hon vågade ännu inte dyka från den höjden. Vattnet hade varit så salt att hon inte kunde titta under vattnet och först hade hon tyckt det var äckligt när hon krockade med maneter. Sen hade mamma sagt till henne att känna på dem och även om de var alldeles slemmiga verkade de inte alls farliga.

Under två dagar hade de varit ute och seglat och på natten låg de ”på svaj” som pappa kallad det. Det betydde att båten bara var fastsatt med ett ankare i aktern och den därför rörde sig med vågorna. Först hade hon tyckt att det var lite läskigt när hon låg ensam i sin koj men sen hade hon tänkte på att Lars-Peter skulle fråga om hon varit rädd och det ville hon inte säga att hon varit. Lars-Peter var hennes bästa vän och hon hade alltid varit den som vågade mest av dem, den som klättrade högst upp i träden, den som först åkte pulka utför en brant backe och vågade sätta mask på kroken när de fiskade. Ibland kunde hon bli lite trött på att Lars-Peter var lite mesig och ofta ville vara inne och leka. Hon ville nästan alltid vara ute och allra helst i skogen som låg alldeles bakom deras hus. Fast hon hade förstått att Lars-Peters mamma ofta var glad för att de lekte inomhus.

En natt i segelbåten hade hon vaknat att pappa försiktigt ruskade henne och viskade ”Lilla älskling, jag har något jag måste visa dig”. När hon gnuggat sig i ögonen och förstått att det inte var morgon följde hon pappa de få trappstegen upp på däck. ”Vad är det? Är det inte mitt i natten?” ”Jo, log pappa, men nu är bästa tiden att se mareld”. ”Vadå?”. Hon förstod inte alls. Så lyfte pappa upp en båtshake och började röra i vattnet nedanför relingen. Det var fantastiskt, vattnet glittrade och glimmande av små, små ljus. Hon hade aldrig sett något så vackert. ”Pappa, tänk om Lars-Peter var här! Han borde se det här!”. Hon var med ens alldeles klarvaken. ”Pappa, jag blir så varm i hjärtat när jag tänker på Lars-Peter”. Pappa skrattade lite och sa ”Det är bra vännen min, det är bra”.

När hon vaknade igen på lördagsmorgonen var det ljust utanför fönstren. Hon gick upp och öppnade dörren till altanen som gick längs hela baksidan av huset. Även om hennes rum var fint med ett stort skrivbord, massor av leksaker, färgkritor, målarfärger och gardiner i starka färger var altandörren nog det bästa av allt. Där brukade hon ställa sig varje morgon i nattlinne och med bara fötter för att titta ut över den stora trädgården. Det fanns äppel- och päronträd, vinbärsbuskar och solrosor. Hon hade läst om Edens lustgård i söndagsskolan och tänkte att trädgården var hennes eget paradis. Där spelade de krocket och när hon fyllde sju hade hon fått ett litet, litet växthus av sina föräldrar. Tillsammans hade de drivit upp paprikor, gurkor och tomater. Lite tråkigt var det att rensa ogräs, men när grönsakerna växte upp längs glassidorna glömde hon bort det.

Hon hade bott hela sitt liv i huset på Maskrosvägen 4. Hennes föräldrar hade försökt få barn i sju år innan Josefin äntligen blev till. Det hade de berättat när hon var fem och hon hade frågat om hon inte skulle få några syskon. Hennes föräldrar kunde inte få fler barn förklarade de och då sa hon att ”Ja, men Lars-Peter är nästan som min bror”. De hade svarat att det var fint att hon hade honom och att han antagligen inte heller skulle få några syskon. Lars-Peter hade ingen pappa för han försvunnit redan innan Lars-Peter föddes.

Hon tänkte sätta på sig morgonrocken och klämma lite på lyckostenen hon och Lars-Peter hittat förra veckan för att önska att det skulle bli en spännande lördag, för det var den sista innan de skulle börja i första klass på måndag. Kanske kunde hon övertala pappa att de skulle ro ut med båten på sjön? I vilket fall måste hon träffa Lars-Peter snabbt så att de inte missade något av dagen.

Men morgonrocken hängde inte på kroken bredvid sängen och hon kom på att hon glömt den när hon sov över hos Lars-Peter dagen innan. De var hemma hos varandra varje dag och ibland sov hon över hos honom flera gånger i veckan, men han sov aldrig hos henne. Mamma hade sagt att det inte gjorde något och att Anna skulle känna sig så ensam om han sov hemma hos dem. En gång hade hon hört mamma säga till pappa att det vore bra för Anna att träffa någon ny. Och pappa hade sagt att det var tur att hon i alla fall hade Lars-Peter.

”Mamma, pappa, ropade hon. Jag måste äta frukost jättefort!”. Hon rusade genom hallen in i köket. Mamma och pappa satt vid köksbordet. Mammas ögon var alldeles svullna och det såg ut som hon hade gråtit. Pappa hade sin arm om henne och han såg alldeles hopsjunken ut. ”Kom och sätt dig i mitt knä, sa mamma”. Hon kröp upp i hennes famn och mamma kramade henne hårt, hårt och viskade ”Älskade barn. Älskade, älskade barn”.