Jag kan inte skämta längre. Jag kan inte jobba längre. Min agent har sagt att jag “är slut”. Nu är jag bara en vanlig person. I kris visserligen, jag är ju i princip arbetslös. Utan utbildning, sparkapital, A-kassa. Utan stödjande föräldrar, rika vänner eller någon mecenat.

Jag gick till ICA förra veckan. Tänkte handla bröd, ost, mellanmjölk. Men jag sa till kassörskan att “jag kan inte skämta längre, så jag tar en tårta.” Hon bara tittade på mig. Log inte ens. När jag kommit hem lagade jag te. Grönt nyttigt te fullt av antioxidanter. Så jag får ett långt och friskt liv. Sedan åt jag tårtan.

Dagen efter sålde jag det enda av värde jag äger. En gitarr. På pantbyrån frågade jag om jag kunde lämna in några skämt också. Panthandlaren svarade nej. “Ja, det hade visserligen inte spelat någon roll. Jag kan ändå inte skämta längre” svarade jag. “Du kan hämta ut gitarren inom tre månader till en kostnad av 300 kr”, sa han. Sen gick jag därifrån och köpte en skjorta som jag tog på mig direkt. Ute på gatan kom två tonårstjejer gående. De tittade på mig och fnissade.

Jag ringde min agent och frågade om hon hade någonting på gång till mig. “Du verkar inte ha förstått”, sa hon. “Ingen vill höra dig längre”. “Hur kunde det bli så här?”, frågade jag. “Det får du nog fråga dig själv”, svarade hon och lade på. Jag satte på mig min nya skjorta och tittade mig i spegeln. Skjortan såg lite för stor ut över axlarna, men jag tyckte den blå färgen lyfte fram mina ögon.