Jag skuggar mig. Ser mig själv gå över gränsen. Jag undrar vad som ska följa.

Jag vandrade i dödsskuggans dal. Det var mer än en disassociation. Det vet jag ju.

Där fanns inget ljus. Inget att sträva efter. Inga färger. Inga skiftningar.

Sen tar det ton. Övergår i nyanser. Men skuggan är fortfarande grå.

Skuggor vilar över oss. Runt oss.

Till slut vill jag slå skuggan. Slå ihjäl dem. Jag krigar mot luftburna infektioner. Som ingen ser.

Om jag ser en skugga blir jag inte rädd. Det är bara när jag känner den.
Bakom mig.

Vid ekvatorn är skuggorna så små, så små. Bara en liten cirkel runt mina fötter. Håller mig mer stadigt vid marken. Jag är inte rädd alls. Solen lyser. Jag vilar i skuggan.

Allt levande kan ge skugga. Alla döda ting också. Det beror bara på var man står.