nånstans rinner en stig mellan granarna,
tyst och snabb faller den nerför slänten
och porlar över nattsvart äng

förbi ensamma björken,
ner mot huset där vi bor

vägen kurvar sig just där,
så oändligt mjukt,
som en kupad hand om kinden
kanske den stillar sig en stund bara,
dröjer kvar vid fjolårsgräs
och frostigt lingonris

det krasar under skorna.

tunna slöjor krusar sig
vid varje andetag;
januarinattens kyla biter

silvrig måne stiger sakta
över tysta granar

i fjärran ylar vargen