Vi var tvungna att lägga ett nytt golv för att nå fram till den gamla bruna lampan i hörnet.

När vi tänder den - den har en vippströmbrytare av porslin, som sagt, det är en gammal lampa - svajar det till i mörkret som att det måste se sig om några gånger, välja åt vilket håll det ska ta vägen innan ljuset får ta över platsen. Det är nog därför vi låtit den vara genom alla flyttar och ommöbleringar. För eftertänksamhetens skull; att mörkret får chansen att ta valet på allvar, begrunda det. Sitt sista val.

Mörkret är alltid detsamma förstås. Det vet vi också. Lampan går sönder ibland - ja, inte armaturen. Glödlampan. Vi håller ett lager, byter när det behövs. Det sträva raspandet när sockeln går ner i hållaren jagar bort något det också, byter ut tystnaden lite halvbryskt den tid det tar att göra det som måste göras.

Det är märkligt ändå, tänker jag. Varje gång vi lagt det där golvet och fått handen om porslinsbrytaren och knycken far genom handleden. Att vi går på det en gång till. Att vi fortfarande tror att det ljuset far runt och samlar ihop och mödosamt kånkar in i våra ögonlinser och synnerver och lastar om och stuvar ner i amygdalor och GABA-receptorer eller var det nu hamnar, att det skulle vara på riktigt den här gången. Men det gör vi. Staplar i vedkorgarna och tar sats, kliver ut längst ut på det yttersta och säger att nu, nu.

Jag ser ett ansikte reflekterat i lampans fot. Vi brukar göra det, vi har våra sätt att damma av den eller inte göra det för ibland behöver vi det oskarpt och slöjat och andra gånger ska det stiga fram i gnistregn och skuret ur bergskristall.

Mörkret är detsamma, det tar bara olika vägar ut. Stjärnklart, källarsvalt. Det förra klev väl ned för brandstegen, nästa kan mycket väl få för sig att gömma sig i brödkorgen. Ansiktet? Det är inte mitt och dragen ändras med varje upplaga av ljuset, men ändå är det väl det man vill ha den där lampan till egentligen. Att se det, spegla sig i det, spegla sig sönder och samman, helst ännu längre än så om det bara går.

När man skakar och rister kudden, drar i den och vänder och krånglar och vänder igen för att hitta en form som pannan står ut med att vila mot de där ändlösa vaknätterna när lampan är släckt. Då är det väl också det ansiktet man vill skulptera fram.

Sitt sista val ska man väl ta på allvar, om man inte gjort det förr. Nu, den här gången. Och det hör väl till bilden att vi tänker oss att mörker är någonting och att köld är någonting och gråskalor har vi aldrig begripit, poler och motpoler, det är det enda och ingenting däremellan. Men lampan i hörnet är brun, urgammalt brun och tänder kanske en gång till, en sista?