Jag var så nära att snudda kanten ner till ostadigt.
Skrämd av det nedtystade
bara regnet som knackade på min axel
och bad om ett uns medvetenhet ..
mina steg förblev tunga ..
låt mig ta mina vingar högre upp .. men dom gör inte det ...
och mina ord samlas långt innanför
istället för att hävas ut .. ja
jag är rädd. Hela tiden. Hela tiden
förvirrad och rädd. Ja, jag vet inte hur
jag ska fungera eller ta det hela som.

Visst känns det fint att va vid liv, en dag till ?