Grå betonghus letar sig upp mot himlens start men når aldrig upp. De har försökt i hundra år.

Enterna i en saga skulle applådera dem. Jag ser bara brist på hopp.

Och i denna betongsjäl frodas jag, jag växer som murgröna med en ambition att vara Blå Wisteria.


Den blomman är sanslöst vacker.

Ni kan aldrig förstå.


Ibland undrar jag vem som är jag och vem som inte är jag.


Skitsofreni.

Rädsla förvandlas till apati -förvandlas till styrka som förvandlas till mod.

Betonghusen har ingen själ.


Min själ är något som aspirerar

Att avsluta en dikt är som att avsluta ett liv.

Och jag tror inte livet avslutas.

Det bara ändras. .

Jag tror på bilden.

<3