Det är deras val i slutändan.

Att skylla på mig att de står i skuggan för att jag står ivägen för deras sol,

är något jag fått uppleva större delen av livet.

Jag dömer dem inte. Jag hatar dem inte. Jag bara konstaterar att de står där.

Men ibland har Gud viktigare saker för sig än att skydda mig mot dem.

Det är då jag lever under jorden, som en gråsugga istället för en människa.

Människorna står då kvar i skuggan väntandes på att jag ska återvända till solen.

Så att de har någon som ger dem skugga.

Det är inte jag som ger dem skugga. Det är solen.