Klockan var strax efter nio. Linnea var hemma i lägenheten, hade spenderat natten hos Richard. Ute brände solen genom tunna moln, målade verkligheten lite blåare, lite klarare, lite bättre. Hon var, även om hon inte vågade uttala orden i sitt eget huvud, lycklig. Lite lycklig i alla fall. Hon trivdes. Richard var en bra kille, hon gillade honom, hon gillade hur de var med varandra, hon gillade att han inte tog henne för att det var hans enda alternativ, utan att det kändes som han valt henne. Och hon hade valt honom. Ställ hundra killar på rad och han skulle bli topp tre vilken dag som helst. Hon gillade också att det var oskyldigt, att det inte var något seriöst, att hon fortfarande var fri. Det är lätt hänt att man ramlar in i någon form av relation och binder upp sig för tidigt, men det är något de varit tydliga med – de är inte ihop, de får träffa andra. Även om hon inte vill det, och även om hon hoppas han inte heller vill det, så är det ändå en out som finns där.

Mobilen ringer och hon svarar på reflex, antar att det är Richard som ber henne ta med något över sen.

”Hej” Hon låter lite för glad tycker hon, men det är okej, hon sov ju faktiskt över den här natten, hon får vara lite extra på.

”Hej” Tomhet, död, svart hål, och sorg på andra sidan luren, och hon hör att det är Jonas.

Hon tappar tråden lite, försöker rädda det

”He- .. Jonas!” fan hennes röst är för förvånad, för uppenbart att hon inte sett att det var han ”Hur är det?”

Han svarar med en tystnad, som att han tar in hennes ord

Efter för länge, alldeles för obekvämt länge svarar han

”Det är.. bra. Hur är det själv?”

”Det är jättebra” Hon vet inte varför, av någon anledning försöker hon att låta lika glad som han låter ledsen, som att för att det räcker med att medelnivån av samtalet är positivt, att det ska göra någon skillnad.

Han svarar med samma tomma röst

”Vad bra… ” en sekund av tystnad som väcker en vecka av missade samtal, obesvarade sms, oroliga facebookmeddelanden och skuldkänslor ”Vi har inte hörts på ett tag”

”Nej jag vet” Hon funderar, borde hon säga något om Richard? Nej, verkligen inte ”jag har haft så mycket i .. plugget nu den här veckan”

”I plugget?”

”Ja” Hans röst påpekar att hon tre kvällar i rad där hon checkats in på förfester, efterfester, krogar och konstiga platser över hela stan tillsammans med Richard, utan att säga ett enda ord. ”och sen har jag haft lite grejer på kvällarna också”

”Mm, okej.. Så du har inte kunnat ringa?”

Linnea svär åt sig själv. Den här konversationen borde hon tagit för två månader sen, och inte nu, inte på telefon, inte när hon redan.. gått vidare

”Nej, jag vet inte Jonas.” Hon tar ner tonen lite, försöker låta mer berörd ”alltså, det är så mycket nu i början”

”För vi sa ju att jag skulle kommit den här helgen”

”Åh gud” hon skriker nästan, och skuldkänslorna hon försökte skjuta ifrån sig forsar tillbaka,

som en tsunami ”är det tredje idag? Det är det, fan fan fan”

”Mm.. Jag visste inte om jag skulle åka eller inte, och jag fick inte tag på dig..”

”Kan du inte.. komma nästa helg?” Hon ville inte egentligen, men hon måste fråga kände hon

”Alltså. Jag hade köpt biljetter för den här helgen.. Vi sa ju det för typ tre veckor sen… ” Han gör något ljud som att han ska säga något mer men ångrar sig

Linnea sitter på sin säng. Hon tittar på fotot hon har på sängbordet, hon och Han. Han så mycket lyckligare med henne i armarna än vad hon någonsin skulle vara i hans. Hur har hon kunnat låta det gå så långt?

”Mmm, jag förstår.. men jag kan betal-”

”Linnea” Han avbryter henne för första gången någonsin ”Det handlar inte om pengarna, det fattar du också”

”Vad … ”hon frågar trots att hon vet svaret och inte vill höra det ”handlar det om då?”

”Om att..” Han brister på andra sidan, något är trasigt i rösten och om han inte gråter så är han nära att göra det ”du inte vill ha mig där”

Det gjorde, ont, att höra orden. Ondare för att hon genast förstod att det var sant.

”…Hallå” Hans tur att kolla om linan funkar, hon har varit tyst längre än vad hon trodde

”Det vill.. ” lögnen håller inte, hon kan inte avsluta meningen ”.. Alltså.. det är klart jag vill träffa dig”

”Men inte där nere?”

Nej.

”Jag vet inte vad som hände, jonas, förlåt” Hon visste precis vad som hände, och hon borde inte få göra det, hon borde känna skuld, men hon trycker på de få knappar hon vet alltid funkar, få honom att tycka synd om henne trots att hon inte förtjänar det

”… ” Hon hör ljud från andra sidan, trasiga ingentings som transporteras hundra mil av tårar över Sverige för att sluta vid hennes öra ”..Jag förstår”

Hon behöver gå, tänker hon, hon pallar inte det här längre. Hon gråter inte, hon förstår inte varför hon inte gråter. OM hon grät skulle han förlåta henne, han skulle trösta henne, han skulle känna sig skyldig som får henne att må så dåligt. Hon känner sig som ett as som tänker så, och hon hoppas att det är en gnutta av medkänsla som gör att hon inte gråter.

”Jonas. ” hon hör sin röst men kan inte styra över den. ”Du är, för bra, för mig.” Han hör vart det är på gång, och om han var trasig nyss hör hon ett ras nu, när grunden går ur honom. Ett skrik som kvävs av en hand, forsar av tårar nerför hans kinder och hon vill inget hellre än att vända på det, ta tillbaka, trösta honom lite och sen få honom att ta hand om henne igen. Få honom att känna sig skyldig för att hon varit dum, men hon biter ihop, det är vad hon vill, men det är inte vad hon har någon som helst rätt att göra ”Du kommer hitta någon, som passar dig.. Någon som förtjänar dig”

Han svarar bara med grymtanden, snyftanden, och ett plötsligt pip när luren läggs på och en oändlig mur av tystnad möter henne. Hon blir ensam i lägenheten igen och solen utanför skiner in en vacker dag, och hon känner sig illa till mods, arg på sig själv, ledsen, lämnad och tom. Samtidigt ser hon ett litet värmande ljus inom sig, en liten pust av lättnad. Det är över nu, hon är fri att göra som hon vill och hon gjorde det enda rätta.