visst brukar du
liksom
jag
betrakta dem med böjda huvuden
krökta av tiden?
av vanmakt föddes de till jorden
för att plåga dem
men aldrig höja en hand
märkena dina
de svagt röda
på kinden
visst var det han?
han som vi betraktat på håll?
han som bär på skulden
till din vånda
men som sedan blev utan makt

då han såg att det föll rosor från ditt huvud
utan anledning
föll de där i januari

-och det grå som hotat att ta över
fick ge vika
då du tog plats