Det var inte meningen
att kyssa dig sådär
förfärligt ärligt,
men du vet när
man bara
helt plötsligt blir helt störtkär?
När man vill vända sig ut och in,
(för avigt känns mer rätt
på något sätt)
och bära sitt blödiga hjärta
i euforisk smärta
på sin vita skjortärm
för andra att se hur vilt det lever?
Hur mycket av livet det kräver?
(och kväver)
Det är nervimpulserna,
de kan inte hejda sig
när de ser dig
och jag drunknar i dopamin
Brister ut i desperata flin
Ansiktet bara rycker
och händerna knycker
Världen blir så nyckfull
när den kretsar kring dig
Säg mig,
hur behärskar man sig?