Du gröpte ur melonen med
glasskopa på parkeringsplatsen
under den gassande plasmastjärnan
utanför Lidl
i Danmark, eller Tyskland,
eller Frankrike

De lena benen
som inte rakats en enda gång
med engångsrakhyvel,
som inte behövde
smörjas eller sörjas,
dinglandes från bilens baklucka

Kallt honungskött
med smak av järn
från den avbitna tungbiten
Du, som aldrig var liten
och fälldes av barndomstolen

Världen hade 40 graders feber,
växtvärk och ömmande leder
Värmevågor sköljde över asfalten
Den citronblekta sommaren
en dehydrerad hallucination,
vattnet var tjockare än blod,
men uppväxten spirade vildvuxet
ur inspiration

Du kunde simma nu,
men inte som de lärt dig
Högra foten vek sig
alltid inåt och blek krokig,
men du visste att du föddes lite tokig
och att du alltid satte tvist på det normala
Så för att du skulle få tillåtelse att vara
började du kalla dig själv för konst

Ångesten blev klor och form
och skulle alltid smaka kallsup i simhall
Men där, barfota i Europa
Där var du i fred,
till freds,
tillfredsställd
med dig själv

Det spelade ingen roll
när du började om från noll
att du hade krokiga fötter
och var allergisk mot nötter,
eller att du saknade fasta rötter

Och du kunde ju inte vara rotad
för du var alltid utrotningshotad

Du lekte med maskrosbarnen
som rev upp asfalten i raviner,
och ni kopplade samman
era vitklibbiga händer
till smycken
av solspruckna knoppar
kring varandras kroppar

Ingen kysste dina skrubbsår längre
så du plåstrade om dig själv
i Kalle Anka-plåster
och försökte kompensera
med mera aloevera,
när du dansat med livet
på taggiga rosenbuskar

Du grät ut ditt blödiga hjärta
på vita kontorspapper,
tvättade händerna med den gröna galltvålen
och komposterade den urgröpta melonskålen.