Du var alltid påväg
mot nödutgången
Jag skrattade,
och frågade
vad du flyr ifrån
Mig?
Nöden är min lag
och du är fängslad,
fast fri att gå
Så du stannar
Trots skotthålen
i cementväggen
Blodpölen på bordet
någon annans,
för länge sedan
Förstulna blickar,
en stulen kyss
Kärleken älskar
att lämna fingeravtryck
Vi sitter på en
bortglömd brottsplats
Bland genombrott,
uppbrott, utbrott
och sammanbrott
Det var en gång
två hoppfulla romantiker
i en nervkittlande
kriminalromans
Övertäckta fläckar
och vackra fräknar
Fotstegen i trappan
dånar som ditt hjärta
Lika starkt, instinktivt
Du,
så oskyldigt du
Jag,
så skyldigt jag
Vi,
är så mycket mer
än vad vi var.