Jag följer bussens rörelser

på flygplatsen syns ännu ingen stad

eller ens några hus långt bortanför plattan

bussen rör sig metodiskt från planet

bort mot ankomsthallens matande armar

de stående vinglar till när bussen kränger

I tanken tar vi en annan väg

direkt mot Atlanta

låter kullar få bölja landskapet mjukt mot en fond av skogar

in mot kärnan där nätet av järnvägar masserar stadens närvaro

som bara Marta kan

rälsen för den allt närmare

stadens centrum

men vi rullar vidare

bussvägen mot flickans centrum

hon som döpte en hel delstat

kanske tangerar vi Little Five Points

där sydstatsdialekterna blandats till en brokig mosaik av klanger

ett läggspel, där dominoplattor får bygga sina egna mönster

staden där parkerna sträcker ut sig

i solens gassande ljus

låter oss inta grönskan i ett enda andetag

kanske lyfter vi en stund

och tar mark i en annan del av Georgia

dit turister sällan går

det står ingenting om oss när vi googlar

så världen vet inte

countrymusiken når hela vägen från bussens front

musikerns gitarr frotterar våra trumhinnor vakna

och även om vi inte tidigare förstått

att den här musiken är vår

så tycks hans solosång övertyga

i en annan tid

ett enda dygn tillbaka

var den här resan ännu bara tecken i ett brev

mellan människor

ansiktena hade ännu inte urskiljts

än mindre mötts

men här sjunger sångerna ett sällsamt vibrato i vinden

tornadon lyser med sin frånvaro

världen är på väg att vakna

även om vår tidszon är en annan

flygplatsens punkter tillkännager vår ankomst 

likt lysdioder på ett kretskort

händerna kupas om motivet

som för att göra det mer synligt

stadens ögon blinkar

som epileptiska lysrör

våra händer sträcker sig fram

för att skörda stjärnstoff ur stadens kalufs

och varje gång inser vi

att stjärnor inte kan beröras

som om Heisenberg hela tiden retsamt flyttat dem

en liten bit längre bort än dit våra fingrar kan nå

är det därför stjärnor ibland tycks falla

när vi betraktar dem?

landskapet ler i mjugg

och behåller sitt svar en stund till

som om Georgias stjärnor vore

precis som andra

asterisker mot blåtonad bakgrund

myggsnappare, brokiga kardinaler

jag hör hur ni väcker stjärnor längs er väg

som om himlen tog lyra

fångade er andedräkt i ett enda slag

och omvandlade allt

till ljus

© Birgitta Wäppling, 29 januari 2017