Jag sjöng alltid när jag var fem
Sprang och sprang men kom aldrig hem
Jag kunde vara
det du ville, jag var barnet utan minne
Under hängbjörken med en penna
Fann jag ord
Fann en framtid
Jag fann nog även lite mod, trots att jag knappt förstod

Jag var trött när jag var tolv
En bror, ett ord, en kniv, en klov
Jag stod aldrig ut
jag var trött fast jag sov
Jag skrek, jag slogs, ord för ord
Aldrig var jag den rebell du bad om
Aldrig var jag en flicka
Aldrig var jag smal och fin, aldrig var jag din

Jag tror jag dog när jag var femton
Orkade knappast vara med mig själv
Kunde inte se mer än
tabletterna som kunde bli en vän
Droger, alkohol, kroppar, liv
Slogs ännu men kraftlöst nu
Slogs nog kanske för dig
Slogs snart aldrig mer för jag längtade aldrig hem