Jag ser på kastanjeträden
framför dödsgården
hur de hänger över allén
i en tom korridor av
skrikande vålnader

hör jag dig
mitt enda lugn
min starka flamma
mitt brinnande liv

hur du med bara en viskning
överröstar vålnaderna
hur du i dödsgården
gör träden gröna
ger ljus i dagen

i det ljus finns jag
och det omsluter mig
allt jag är
hela min varelse
i dig

frukten mognar
med taggigt skal
faller den ner
landar hårt på mig
utan att skada
Den drar upp hud
mitt leende är kvar

och nu när ditt ljust bleknar
är mitt starkare än någonsin
du ska inte vara i dödsgården
taggarna ska inte skada dig

ditt leende
får aldrig falla.