Egentligen är Tomas en bra människa, med sunda värderingar, både progressiva samt självklart demokratiska; med ett hyggligt fungerande känsloliv och ett gott sexliv, inga direkta konstigheter, inga bottenlösa hemligheter. Han har inget behov av att manifestera sig som annat än feminist och pacifist; inte heller eldar han upp sig i ett slags konspiratorisk idé om att det måste vara någons – det vill säga hans – uppgift och ansvar att våga säga det som flertalet egentligen tycker, tänker och säger hemma vid köksbordet. För honom är det dock självklart att ibland, inte utan allvarlig underton, vid kaffebryggaren på jobbet, skämta om att de som röstar på högern inte borde få nyttja den skattefinansierade välfärden. Tomas är inte vad man vanligtvis skulle kalla för en karismatisk person. Han har inget behov av att ta allt syre inne i ett rum, (domnar heller inte bort bland folk, eller stryker tätt intill tapeten, ja, jo, i ungdomen, men inte nu). Han är en växande människa med god vilja, om än ibland skralt med ork, som bryr sig om andra, även de som inte låter och flaxar, ja, kanske främst de som stumnar och går undan. Men missförstå mig inte, han är inte främmande för de ystra, tvärtom, han skuggar gärna sin hand och betraktar just de på avstånd, som ett slags exotisk cirkus, men just de behöver nog inte hjälp av honom för att skina, för att synas i sina berättelser.

Men så dricker Tomas, plötsligt och han begriper aldrig varför, går enkelt och lösligt in under en skylt med röda texten bar, beställer in rom, rycker i sig, och så har ingenting hänt, ingen växt har skett, och han upplever, trots sin förvirring, hur han sprattlar som förr, för tio år sedan, tjugo; med samma plasticitet, med likadana grimaser som för ett kvartssekel sedan. Det är kusligt för en sådan vanlig relativt oskadad, självfallet tidigt stukad, vriden, men hyggligt hopsamlad man som Tomas att bara några veckor efteråt ställa sig vid sidan om för att betrakta spektaklet: den som sprattlar där borta i det sepiafärgat förgångna går knappt att känna igen. Hans vanligtvis ganska vackra förstånd är nu bara fullt av planer på hur han effektivast ska ta sig till pizzerian, strunt samma vilken, det finns en i varje småstad, en i varje förort - in i ett skumt hörn, med ryggen fri, på lagom avstånd från gamman och stoj, med handen bekvämt om ölglas, och ja, gärna whiskey; slippa svara i telefonen trots god hälsa, hyfsat jobb och kvinna; trots tonårspojke och en ännu levande mamma; trots hälften kvar, trots mitt i livet och en handfull goda vänner.

Tomas tror att den slags karikatyr som ihåligt gapar i garnet inte är han, inte på riktigt. Han känner honom inte, inte nu i varje fall, inte nu då han inte dricker - glanslös ter han sig, den andre, som förvedad. Han ser på avstånd ut som en, av strålkastarsken, upplyst antihjälte i färd med att begrava någon levande ute på en åker i Utah. Och att andra skulle begripa sig på vad han sysslar med, det är mycket begärt: för det absoluta flertalet är hans beteende obegripligt, åtta av tio fattar ingenting, de närmaste får något svårdefinierat vilset över sig, tonande mot ett vagt sorgset (åh, hans barn). Men Tomas gör bäst i att hålla den där figuren under uppsikt, för glömmer han honom då kan det vara klippt. Då kan han gå till vänster istället för till höger, ta sjutton steg istället för fyra, då kan han ta rulltrappan ned istället för den upp...

*

… låta dagarna gå utan att gå till arbetet, avstå att ringa försäkringskassan eller anmäla sig till arbetsförmedlingen, om det är ett sådant läge, eller att alls kontakta A-kassan. Vid nästa månads skifte är pengarna slut och han säger ingenting om det. Inte till någon, låter bara bli att betala räkningarna. Tomas tiger också då han vräks – vad skulle han säga, han kunde inget göra, det fanns inga ord, inga känslor, inga han vågade vänta in - och står så, valhänt, gående i antydda cirklar, vid porten medan hans nedsuttna favoritsoffa bärs ut, hans breda kärlekssäng, hans tv. Lukas, hans barn, får först då veta, han har just kommit hem från skolan, klockan är 15.12, och hans blick är full av smärta. Han går hem till mamman, Tomas förlorar vårdnaden, börjar sova i utkylda prång, blir biten av en råtta, någon försöker slå ihjäl honom med en sten. Han tas till vintern in för tvångsvård. Men hjärnskadan består…

… och, hå, låta dagarna gå, resa norrut för att finna sig själv - tänk åka skidor! tänk stilla vila i myrmarkers tystnad! - till brodern Roger i Skellefteå, exempelvis, som sagt att han slutat supa. Roger ställer fram en 7.2 på bordet i matvrån, dricker upp den själv, ställer fram en ny på Tomas plats, vid hans skjortarmbåge. Tomas säger nej, han rör den inte, han tar den och går till diskbänken för att hälla ut den. Han dricker upp den i ett svep stående vid diskbänken, går ut till Roger med ett brett leende, från magen och upp till ansiktet: ”ge mig en till”, säger han, ”och spill upp en sup”.

När Tomas slocknat vaknar han av att något eller någon ligger och pressar sig emot honom, får fatt i en hushållssax eller en brödkniv och hugger Roger i sidan; Roger vrålar och grannarna hör och polis och ambulans kommer och ingen dör, men bröderna pratar aldrig och någonsin mer med varandra, även om ingen av dem, varken Tomas eller Roger, anger den andre.