de var förtröstan och sorg

som sakta gungade för att försöka nå jämvikt

på ett oroligt gungbräde

anspänningen slog en volt inombords

varje gång hoppet tändes

deras liv var små stunder åt gången

sammanfogade av sekunder och ljusskymtar

mot en fond av mörker

artärer fyllda av liv

regn som bildar rännilar längs kinder

så att gråten inte syns

och de blev revolt och maskros

barnen som orden ännu inte bar

de fanns i slitna hus, vid köksbänkar och tvättbräden

vandrande längs flitens vägar och vid betornas åkrar,

piskade av maran

men de hade sig själva och varandra

i strömmen av oändlig tid

invid hav och under lovande skyar

de blev ler och långhalm

bar varandra över vattenpölar

oavsett avstånd

senare blev orden deras

förmedlade på enkla pappersark

och med bläck som togs fram efter dagens id

de stunderna var deras,

och breven lyste invid kvällarnas korta andhämtning

innan sömnen tog vid

de stunderna var guldkant

och den skånska slättens mylla värmde dem

de levde på smulor av ögonblick

med tiden som en oändlighet rakt under dem

en kvarts livstids ström att ta sig över

i skälvande balansgång

© Birgitta Wäppling, 3 mars 2017