Men någonstans, långt där bakom oss, går våra spår fortfarande ihop, någonstans där bakom har vi våra två, tre, stationer där våra linjer var samma, och även om det nu är över, och sträckan sen dess är så otroligt lång, så ligger fortfarande spåren kvar där. Vi skulle inte till samma ställe, det visste vi ju, men en liten bit av resan gjorde vi tillsammans, och oavsett vart vi nu är så kommer vi alltid ha en stund som var vår, en bit av det vi nu blev som vi delar.