Varför ska allting hända just mig och min familj?
Varför ska allting hända på en och samma gång?
Varför kan inte livet bara ge oss en paus från allt kaos?

Först så försvinner "morfar" från denna jord.
Och vi visste inget, vi hann inte säga hejdå, vi hann inte säga "jag älskar dig".

Nu så är farfar sjuk.
Ingen vet hur allvarligt det är.
Ingen vet om han ens kommer överleva.

Begravning den 10:e april, långfredag och min 24-års dag den 14:e april och livet kunde inte vara sämre.

Har stått emot alla möjliga impulser och lyckats vara skadefri i 13 månader och drogfri i lite mer än 2 år.
Men fortfarande än idag har jag impulser som är jobbiga att stå emot, men jag har ändå alltid lyckats.

Jag har alltid lyckats att ta mig upp ur avgrundshålet!
Jag har alltid lyckats kämpa, även om hela min värld rasat samman!
Jag har alltid lyckats!

Ibland har jag haft oddsen mot mig, men jag har ändå alltid rest mig upp igen.
Ibland har allting varit mörkt, men jag har alltid hittat ljuset igen.
Ibland har jag inte velat fortsätta gå, men ändå står jag här idag och har kommit längre än jag någonsin trodde var möjligt!

Även om allting ser mörkt, dunkelt och hopplöst ut så hittar man en väg att ta sig ut från det mörka och dunkla.
Man hittar olika sätt att överleva, kämpa och leva på.
Ingenting är hopplöst så länge DITT hopp finns kvar!

Hoppet är ändå alltid det sista som lämnar en människa innan den dör.
Om du slutar hoppas, om du slutar drömma, tänk om!
Alltid finns det något att hoppas på, alltid finns det något att drömma om, alltid finns det någon anledning till att fortsätta kämpa!

Om jag klarade det, då kan Du också göra det!