Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Svalen

 

Och det var verkligen imma på fönstret till det onda cafeet så att man kunde rita dit figurer, libertarianer, och Thatcher där. Margaret Thatcher levde då men var totalt ruinerad. Det var februari utan snö som höll på att ta slut. Februari är den kortaste månaden. Och när pengarna kom den första bankdagen kändes allt bra och alla överlevde. Hände i samband med det några storverk som drogpåverkan man senare får betala ganska dyrt för.

Pratade ungefär som vanligt men med talrikare ord. För att bli kvitt det obetydliga och gulliga krismötet vid havet och undrade – varför den föräldern inte var där. Vi var där men inte själsligen. Våra själar var någon annanstans. Ser den eftermiddagen något som jag inte hade listat ut tidigare, spirande, aspirerande. Affärsmän, och det var våra gäster. Vid bordet. Vi behöver bli berusade för att alls kunna prata om något allvarligt ment. Inte ens då kunde vi pricka rätt. Och vi tog väl vad som fanns till hands. Något fattades hela tiden. Folie, juice, prasslet som lakan i några vi vet att har mått dåligt, som vi hjälper så att det går över. Om vi försöker att vara tillsammans en stund och ligger i den nyfallna snön på en skolgård, om vi alltid är tillsammans.

"Det är väl inte en så rå och dramatisk sak som du försöker göra det till?"

Det fick jag ofta höra. Ryttarna, deras kvinnor uppe på sina hästar. Du börjar väl inte att prata om det igen och så? Frågade de som var lite äldre än mig. Anneke var född i mars.

"Nej", sade jag. "Jag pratar inte om det ikväll".

Människor sitter här och är faktiskt fritt religiösa, som vill ha någon form av sansad ordning. Jag älskar människor, de sitter som du och jag med händer knäppta och knäna ihop. Kvinnan tänker sig vara överklass, förvildad. En kall årstid.

Och något att rycka på axlarna åt som det skulle sägas. Så det var bilar i kö, vid en pingstkyrka parkerade. Jag satt där och tog in omgivningarna, här kunde han promenera, här kunde han vara flera personer i en. Fler människor kom hit än till den vanliga kyrkan. De brända, inte tillvaratagna smulorna som var kvar efter nästa natt. Som var på kudde som låg där, som var chikanerade. Hennes huvud vilade på kudden med ett stort ansikte och nu log vi mot varandra.

Nu sitter vi med hans hustru, färjan till Svalbard väntar. Diskoteket är där, trummar otåligt och lägger ner vapnen. Ser kvinnorna sitta och prata om oss, med någon de utger sig för att vara. Kyrkoherde och präst., är hon. Snart är det kallare i mitt rum. Jag sover fast det först är frost .

De var onyktra i lokalen. Olyckan framme. Varför är du utklädd? Det är det som har hänt, kämpa, anstränga sig mot att vara sin egen riddare. Och att man gjorde så att sakerna blev ens vilja. Och att fortsätta prata med dem om vart vi ska, men det vet de inte. Jag litar inte på dig. Fast det är verkligen inte sant. Kanske förstår du Siris musik när du lyssnar på sägner och säger dig ett kanske.

Nu står hon i behå i svalen.

Jag går ut ur hissen och ställer mig vid samma bord, som i somras. Det är en stor skugga. Jag är på väg dit vi ska. Ingen vet att jag skriver på något, hamrar på skrivmaskinen.

Ett Bardo, mellan två händelser.

 




Prosa (Roman) av Mattias Holmström
Läst 348 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-04-01 13:46



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Gediget.
2017-04-01
  > Nästa text
< Föregående

Mattias Holmström
Mattias Holmström