Jag försökte sova igårkväll, i min flicksäng, omgiven av tusen linjerade blad fyllda av nervösa munbloss från cigg hittade bakom den nedlagda skivbutiken, förlorade vänner, häxfyllor och ensamhet, men mer än något annat av de desperata orden "jag älskar honom" upprepade sida efter sida på blad skrynkliga av fukten från min tonårsångest. Hela anteckningsböcker fyllda av honom, hans doft och min innerliga längtan. Illa formulerade kärleksförklaringar, till hälften upplösta av salt. Ord från mitt tonåriga jag som vittnar om hur lite hon trodde om sig själv. Evigt övertygad om sin egen oälskbarhet.
Och jag kan inte sova, för jag fylls av en sådan gränslös självömkan att det värker i mitt vuxna bröst. Jag förbannar den orubbliga mur av år som skiljer mig från henne.
Som de flesta andra har jag ibland funderat på vad jag skulle säga till henne om vi fick träffas. Jag har tänkt att jag vill säga att hon fan måste sluta gå på skolidrotten, det är ju skittråkigt och spelar NOLL roll för hennes framtida liv. Eller att den här frisyren som jag har nuföriden är sjukt cool i framtiden, jag lovar!! Eller att hon måste veta att hon är viktig, till och med så viktig att hennes ord och handlingar kan skada andra och att hon måste vara försiktig.
Men nu kan jag bara komma på en sak. Fyra ord som jag vill skrika genom tiden:

han älskade dig också.