En dag hoppas jag att jag ska skriva:
Lund,
den första plats där jag vågat slå rot
den första plats som gett mig tid att växa
den första plats som tålmodigt väntat ut alla mina misstag
Jag hoppas att jag en dag ska kunna skriva
något snällt
om domkyrkan, om AF-borgen, om kullerstenen,
om allt det tunga trygga
Det som är så tungt att det kan bära
allt vårt fladdrande, flackande, velande
när vi spyr och skämmer ut oss
när vi knullar i ett korridorkök
när vi bestämt oss för att ge upp den här skiten, flyttar härifrån, ångrar oss och kommer tillbaka
och när vi drar för gott och aldrig återvänder, ersatta av nya unga
lika vilda, lika dumma
ser du outtröttligt på
och väntar tålmodigt in alla deras misstag
All denna sten som inte drar några suckar
En dag kanske jag kan skriva något snällt om den