asch men vad tusan,
nu samlas de på sängkanten och kastar fotogen i ansiktet på mig igen
hon som försöker förstå för mycket
och hon som försvann för att jag inte förstod -
eller om hon inte förstod vad det egentligen var jag förstod, vi bråkade om det där -
och nu leker hon förstrött med en gul bictändare i ena handen, så klart
den är gul

jämte henne hon som inte behövde förstå och
hon som bara förstod ändå,
och hon som bara gick bredvid mig och
plockade vrakspillror ur obegripligheten, bad mig
bara känna hur släta de var innan vi lät dem falla -

och jag gnuggar mig i ögonen och föser bort dem,
wielka liczba

 ~

och jag
jag sitter i kalsongerna med den gula bictändaren instoppad i linningen och
läser Bukowski med tre timmar till
en deadline jag skiter i och jag vet
att det låter som ett lågupplöst foto av en dålig kopia
som man kanske knycklar ihop lite trött med ena handen
men knappast river sönder för det vore för teatraliskt
men icke desto mindre är det vad jag gör
och jag läser ett efterord av Birro
där han inte skriver
så mycket om Bukowski men en hel del om sig själv och jag tänker
go figures, han skriver om dagens poeter,
"språkliga succéer men känslomässiga katastrofer" och jag tänker
att det var ju just så jag tänkte om hans poesi den enda gång jag
verkligen tog mig an den
och jag ler åt perspektiven
tills jag minns henne -
hon som nog förstod men såg det som en svaghet
(varvid jag måste fingra på engångständaren och låta metallhjulet göra ett långsamt, fullbordat, skrapande varv) -
som sa samma sak om mig inte två dagar innan:
"du har ett utvecklat språkbygge, tjusigt, men jag känner
ingenting, ingenting"
och jag rör runt i askan efter alla
sönderbrunna hjärtan, jag rakar in Charles och hennes och Marcus och allihopas och
drar runt det i långsamma åttor och tänker på
hur vissa brinner för hett för att inneslutas, på
lågor i olika färger, ursprungets salter, att
alla får väl brinna vid sin temperatur, alla vi
brännbara ämnen
kanske blir det bäst så

 ~

så småningom har gardinerna dragits åt sidan -
jag känner efter tändaren men måtte ha lagt den någonstans, kanske
dyker den upp -
och jag ramlar ur Shelley, studsar mot den kullriga
metriken ned i Bukowski igen och märker förvånad att jag
bottnar utan att drunkna och i ett ögonblick av högmod
vågar jag ställa mig upp i vattnet och sträcka ut handen efter Szymborska -
en oro snurrar sitt raspande hjul -
och jag märker att jag kan andas
i samma takt som orden
och till sist kommer hon till mig, hon
som lärt mig att det inte handlar om att förstå
att följden var, och därför, och ändå, trots allt
det är att höra
och jag hör: