Här aldrig har anats en gråare gryning
än denna, försvunnen i askdräktens fåll,
en florflykt från förrgår, en eldsefterdyning,
en glödbädd där rödstrimmor skådas på håll.

Tills timmarna tryter där rymderna ryter
som solen förs bort inom blåbleknad blåst,
helt ensam med månen min minnesflod flyter
mot botgörarporten, som ännu är låst.

Jag badar i månskenets skimrande dalar
där apelflodsdrömmar syns strömma som vin
nånstans ur Elysiums gyllene salar
där färdgäster spelar på festmandolin.

Men kanske, en gång, skall jag själv få uppstiga
till vidslagna portar från tidernas sfär
och törsternas störste mitt stoft sammanviga
med henne, den ende, som än är mig kär.