Jag var abiturient 1959. I modersmålsprovet skrev jag min essä om stoff till ”Outforskade områden i vår natur” eller något ditåt! Havet var ett av föremålen, som min essä berörde. Jag kommer inte ihåg naturligtvis detaljer. I alla fall tog jag upp oceaners djuphavsgravars gåtor. Jag var inte nöjd med mitt slutresultat. Studentexamen klarade jag med nöd och näppe.
Sextio år har gått. Mina upplevelser om havet har berikats och tankar förädlats. Mera än data av havsfakta intresserar mig havet i mitt eget livs drama.
Jag kom i kontakt med havet någon gång i fyra års ålder. Familjen tillbringade sommar i Vasa skärgård i Sundom i ett fiskartorp. Mormor, mor, barnflicka, jag och min bror Antti var skyddade för kriget där. Finland var en part i kriget mellan Sovietunionen och Finland.
Min mor var bekymrad över vår trygghet. Hon planerade till och med om det skulle kärva till sig någon gång i framtiden att fly till Sverige över Kvarken. Denna manöver tränades även! En sommardag satt jag med min Antti-bror ombord på en tjärdoftande fiskarbåt i fören under presenning. På blitt stormande hav stänkte Bottenhavets saltvatten på oss. Den där gången besökte vi Storskär på finsk sida av sundet och återvände hem. En annan gång kom aldrig då kriget var redan över.
Jag tyckte gärna om att vandra ensam i alskog. Havsstrandens växter och djur attraherade mig utöver havsutsikter och –stämning. Efter lyckliga Vasa år under kriget flyttade vi till Tavastehus,. Havets närhet var fjärran för en längre tid. Ändå var vatten nära, insjöar.
Sedan från slutet av 1950-talet började mina skolår i Helsingfors och jag har för det mesta bott på kort promenads avstånd från havet. Beröring till havet har varit snarare regel än undantag. Jag har erfarit hav till fots på strand och i rörelse eller att färdas på hav . Jag reser gärna ombord. Jag har haft sommarstuga på ö och många olika sjöintressen. Jag älskar sitta på mete dagarna i ända eller sola mig på havsklippor eller utöar. Att segla lärde jag mig aldrig då vi hade ingen segelbåt eller jag fick inget tillfälle för segling. Motorbåtar har jag naturligtvis haft. Med laxfiske i ett team med långrev sysslade jag på 1970 – talet under några höstar. Det var livligt och krävande aktivitet många timmar varje gång ofta på vindigt hav med en sjutton kilometer lång rev med tusen krokar.
Mitt intresse för natur, sjöfåglar, fågelringmärkning och fritidsfiske har lett mig ofta till havsomgivningar. Mina semesterdestinationer är gärna maritima eller på öarna.
Ovanliga upplevelser var Svarta havet, Döda havet och Röda havet. Svarta havet var inte svart inte heller det röda rött. Jag vet inte hur borde man förhålla sig kritisk till Döda havet. Dess salthaltighet är hög, 30 %. I sådant vatten kunde man tro att ingenting kan leva. Men livet är underligt och anpassbart. Jag tror att även där finns liv av något slag! En gång besökte jag Bulgarien och Varna på en tjänsteresa vid Svarta havet. Där berättades det att ursprungligen turkarna började först kalla havet Svarta havet, då strandstenar är där svarta!
Min första kontakt med oceaner skedde i Norge år 1951 då hela familjen gjorde sommarbilfärd till Lappland. Vi gjorde ett kort över natt besök till Skibotn som ligger på Norra Ishavets strand. Havets doft kliade starkt i mina näsborrar. Denna doft är svår att beskriva första gången. Doften består av många aromer någon känd någon okänd. Det är en luktblandning av salt, fisk, alger. Havets vattenyta ”lever” där upp och ner, emellanåt blottas havsbotten. Det gällde ebb och flod. Fenomen som inte var mig bekant ännu. Pappa var nöjd och stolt över sina kunskaper då han förklarade för sina tre söner vad är bakom detta fenomen. Vi lyssnade på honom då han berättade oss om månens gravitation under månvarv, orsak till tidvatten. Vi var förstås lite förvånade över det. Samma fenomen erfar jag flera gånger senare mycket imponerande i England och i Irland.
Då jag tänker på oceaner finns det tre stora och väldiga nämligen Atlanten, Indiska Ocean och Stilla havet. För övrigt visste du kanske inte att Stilla havet är bredare än långt! Jag har upplevt alla dessa tre oceaner. Om man reser kors och tvärs i Europa kan man inte undvika att komma då och då i kontakt med Atlanten. Jag jobbade 1985-86 i Abu Dhabi, Arabemiraterna. Ofta tyckte jag om att tillbringa ett soligt veckoslut på stranden. Då gjordes färd antingen på stränder vid Persiska viken eller ganska ofta till Fujairah, Khorfakkan som ligger inte långt borta från det Omanska sultanatets gräns. Khorfakkan ligger vid Indiska oceanen och Fujairah är ett av sju arabiska emirat. Stället var berömt av sin härliga submarima möjlighet att dyka och hålla på med snorkling i Hormus sund eller surfa med surfingsbräda i havet dyningar. Sedan gick tio år och jag fattade att jag solade mig på andra sida oceanen i Indien. Fina äventyr båda, livet innehöll både jobb och semester under sjätte livsårstiondet!
Kalifornien ligger vid Stilla havet. Dit har min väg gått två gånger. Den första gången var 1982 då jag tog del i dermatologisk konferens i Stanford. Jag njöt mycket där av klimatet, god mat, särskilt om deras underbara, rika och fantastiska seafood. Under dessa två veckor besökte jag hittills den enda gången Mexico. En ren turistresa gjorde jag med min son dit många år senare.
I allmänhet vill jag konstatera att alla haven har varit mer eller mindre saltiga utom Döda havet som var nästan av salt själv, vatten oftast kristallklart och haft gott rykte! Jag har hört berättas att Medelhavet vore orent men jag anser att vår egen Östersjö är mer oren. Allt är relativt!
Under mina skolår var många av oss samåriga pojkar mycket intresserade av natur, särskilt fåglar, jag själv en av dem. Det var ett hälsosamt, rejält intresse med utflykter i skog, mark och till sjöss!
Antti var min klasskamrat. Hans familj hade en sommarbostad på Finska vikens strand mindre än två mil från staden. Där var vi på utflykt ofta, en slags bas för oss. Vi kunde övernatta där och betrakta fågelliv dag och natt, under fågelflyttning om våren och senare under häckningstider.
Min morbror som handlade med utombordsmotorer lånade oss gärna en motor. Den var en motor på 5 hästkrafter, och hette ELTO 5. Den var just lagom stor till Anttis lilla båt. Fyra fem pojkar gjorde utfärd till skärgården utan några problem eller bekymmer. Antti var äldre än vi andra . Han hade mycket sunt förnuft och manövrade bra motorbåten. Antti var en erfaren ledare, kände Esbo skärgård, hav och tog inga onödiga risker. Således är mina minnen roliga från dessa ungdomsår.

En gång kommer jag ihåg att våra nerver var satta på prov då en tjock dimma överraskade oss mitt på ljusa vårdagen. Vi hade gått i land på Kytö, en liten ö med hundratals fågelbon. Dimma var så tät att vi såg ingenting och fastlandet var fjärran i norr. Vi hade glömt kompassen hem! Dåförtiden var Porkala under Soviets förvaltning och Kytö var den sista ön före gränsen. Gråt var ej fjärran. Allt slutade lyckligt till den finska sidan i stället för att pojkarna skulle ha gått vilse i Porkala och i sovietiskt fängelse. Ett annat hotande tillfälle hände oss på bräcklig våris i Porkala udde i Kyrkslätt då vi var nära gå ner oss på isen. Is hade smält bort under dagen då vi pojkarna var på ön. Sjörräddningen kom att rädda nödställda.

Båtresa har ofta varit mig mer välkommen än att flyga. Allt är förstås relativt. Det sker sällan numera att vi reser dag ut och dag in bakom haven. Jag har inte kryssat eller rest ombord på oceaner. Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen är bekanta. Från den ena sida till den andra av kanalen har jag även susat tre gånger tur och retur i den submarina järnvägstunneln under Kanalen. Men fastän jag älskar Medelhavet har jag inte gjort några andra sjöresor där än ett par tre gånger korta sträckan i Italien från Piombino till ön Elba, kejsar Napoleon Bonapartes fängelseö, en vacker sagoö!

© Heikki Hellman 2017-05-08