lägenheten i universitetsstaden låg under en stor ostkupa med stjärnhimmel på insidan

det var verkligen vackert

maken och jag blev förtjusta med en gång och sa till mäklaren att vi ville stanna på prov under natten 

vi hade matsalsbordet på trampolinen med utsikt över innanhavet

maken tyckte vi skulle skaffa en marmorerad trampolin i stället om vi skulle flytta in

för investeringar fanns det alltid pengar menade han.

jag var tveksam

jag uppskattade verkligen den originella designen, men var det så praktiskt med ett innanhav i hallen? 

i kanterna av kupan fanns det visserligen oändligt med utrymme, men takhöjden var förbaskat låg

tja, man kunde ju ha sängar och leksaker där

tur att barnen fortfarande var så små

Emilia kunde gå själv och tala rent, Emelie kunde kramas

jag satte på henne extrakappan och sa att hon kunde kalla mig extramamma

Sonen stod på trampolinen och filosoferade över den förestående flytten

vi sov gott och drömlöst i vita sängar.

så skrällde väckarklockan och maken försvann till jobbet utan vidare krusiduller

jag var ensam kvar med barnen och skvallertanterna som satt vid köksbordet av glas

tanterna verkade ingå i inredningens världsbild

kanske var de en slags nornor?

de var grå i ansiktena och i håren

de kedjerökte, drack kaffe och tittade anklagande på mig över kanten på glasögonen

hade jag lämnat kvar Marockana i torpet utan nyckel?

var det sant att jag hade tagit ölflaskan ur handen på henne?

hon hade tagit mycket illa upp hade de hört från säker källa

visste jag inte att hon var Emelies flickvän?

hade jag fördomar mot invandrare och lesbiska?

vavava?

eftersom jag inte mindes något av ditfärden kunde jag inte försvara mig

det kändes som om jag hade blivit teleporterad.