hon
en vajande kvist

hans rötter
svepta omkring

klara droppar faller ur nattbjörkens hängen

aldrig hade något synts klarare
än genom dessa.

Hon sparkar vapnen ur skorna,
skapar en luftspalt åt dem båda

röjer de minor ur tankarna
som lett hit hon nu anlänt,
och kramar ut den sista stänken i frågan
som besvar sig själv
innan hon utan en rörelse av tvekan
lägger handen på hans varma nyckelben.