Det var i brusningsnattens tysta timma
han gick mot innanlandens brutna is
för nu var tid att lära sig att simma
och annars gälda gondoljärens pris.

För spegelblank ur krusningsljusets imma
uppsteg ett fjättrat sto i stormens dis,
en betslad best, befäst med frigjord grimma
och ledd på ryggen ryttaren Manis.

Så brast hans stämma; ”Simma, Du? Att våga?
Det kräver styrka som du aldrig haft -
du gör dig själv till ouppbärlig plåga
och sjunker mer, ju mer du ödslar kraft.

Men simma du, det kvittar alla lika
när än en droppe dränks i flyktens flod,
jag väntar här, jag hör dig bördfylld skrika
om timmen blott, då dimman sänkt ditt mod.

Vad ser du, där du anar andra sidan?
Det är en spegelbild av samma strand
där väntar blott du själv, i likförbidan,
och liknad levnad längs dess ledansland.”
Sa stämman, med sin halvutsträckta hand.

Så möttes mörka fingrar fast beslutsamt
tillsammans att beträda bruten is,
och stormens sto gick stapplande men rättframt
och över stranden blåste blodröd bris.

Det var i ljusningsnattens sista timma,
två fotspår, skarhårt sår, och djupblå is,
ett frigjort frustande i frusen dimma
och natt som sjönk mot strandens paradis.