Jag satte mig ner. Visste inte hur, när eller vem. Det var bara klart för mig att allting redan hade hänt. Med ett snyftande ville jag vila i det förflutna och de blå skyarna tycktes mörka och dystra.

Dagen närmade sig sitt slut och utan att jag märkte det gick månen upp på det himlavalv jag förr hade ärat och tillbett. Men i dess glans kände jag en viskning av from förhoppning.

Jag reste mig och tänkte promenera hem med mitt nyfunna livsmod då jag såg hur någonting dansade i skogen. Ett moln drogs bort från månen och i ljuset där stod en så näpen gestalt. Jag hade ingen kamera med mig och tänkte att här får jag bruk för mitt minne. Men vad jag då inte visste var att den skull efterlämna sig mer än jag hade kunnat ana.

Den närmade sig mig och jag stod blickstilla för att inte skrämma iväg den. Ja, den utstrålade något som såg ut som eld men som ändå inte lyste. Jag blundade och öppnade ögonen igen och den var lika klar som ljusan dag. Då mindes jag plötsligt hur dagen hade förlupit och jag ville gå, jag ville springa, jag ville bort. Och ändå stod jag fastnaglad. Och allt bara kokade.

Hej min lilla vän. Jag är inte farlig. Du kan få komma närmare om du vill. Tankarna kom utan att jag hade bjudit in dem. Det stod klart för mig för längesedan vilken slags fågel det var. Varenda svensk kunde känna igen den i dagsljus. Och ändå vreds timvisarna så sakta att hela min plågade själ ville vända bort ögonen och låta de vila på något annat.

Vägen hem var lång. Och ändå var jag hemma på ett ögonblick. Sängen väntade mig och jag kände en ljuv trötthet infinna sig. Allting spelades upp om och om igen. Och när jag vaknade nästa morgon frågade jag vår klara stjärna vad som egentligen hade hänt. Men det spelade alls ingen roll.