En såpbubbla är skymningen när den sluter sig.
Ljuvligt mjuk i konturerna med dofter hängande,
redo att plockas. Fötter som rötter och jordskorpan som ett varmt djur.

Urtiden bara fortsätter andas och vi tror något är annorlunda.

Stigar löper över himlen
där någon vandrat.
Det kryper frågor
längs trädens vener.
Blod och bubblor är påväg tillbaka.

Jag lägger min mage mot urdjuret.
Känner pulsslagen i halsgropen.
Rör vid de söta slingerdofterna.
Och andas jord tills ett frö slår rot. Det sträcker sina armar
mot de nya vägarna rispade i valvets mjuka papper.
Färgerna flyter ner i mina ögon.
Skymningen blåser mig i nacken.
Urdjuret vandrar mig mot något mer än bara svar.