”Men det här, jag trodde faktiskt inte det om oss”
Ovanför spränger tunnelbanan fram. De hade klättrat över stängslet nere vid brofästet, först han och sen hon, och tagit sig upp. Nu satt de, 32 meter över sundet med motorvägen ovanför dem som tak. Hela fästet skakar när en lastbil eller buss åker över dom men det känns ändå tryggt.
”Inte jag heller”, han viskar tillbaka, fortfarande med sin näsa mot hennes. Kyssen hade inte smakat någonting, men för henne hade den betytt allt. Något stort rullar fram ovanför, och hela hennes värld skakar. Hon skymtar horisonten och himlen verkar klarblå, gnistrande i vattnet under.

En värld senare. Hon står på deras uteplats. Han har grillat, han är tyst. Han är bara tyst när han är sur. Hon säger inget heller. Det är inte han som ska vara sur. Sista hon sagt, hon ångrade det. ”Jag trodde faktiskt inte det här om dig, jag trodde inte du var sån” Hon ångrade att hon sagt det, för med orden förstod hon att han faktiskt var sån. För med orden kanske han förstod att det var sån han var ändå.
Gråblå himmel ovanför, det dundrar en åska en horisont bort men just här är det inget regn, inte än.

Tiden gick, och plötsligt stod hon där, mitt i livet, med honom där långt borta. Hon ville gå fram, le, säga att det var ett tag sen, starta om allt igen, men hon kan inte. Han har armen om någon, och nån elektrisk ström exploderar runt inom henne, för han ser så glad ut, på ett sätt han aldrig var glad när han var med henne. ”Jag trodde inte det här om mig, jag trodde inte jag var kvar där”, säger hon, kanske högt. Hon vet inte.
Det regnar, men det kommer dröja ett tag innan hon märker det. Det dundrar ingenting, inom henne är det alldeles tyst och hon hittar sig själv snart hemma i någon ny lägenhet, i någon annans armar, och tror att hon mår ganska bra där ändå.