Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Till Nordirland med förhinder



Jag skulle flyga från Landvetter till Belfast på Nordirland för att sedan fortsätta till Coleraine där min dotter studerade på universitetet. Jag anlände till flygplatsen i god tid och konstaterade att de var mycket folk i avgångshallen. Alldeles nyligen hade s.k. self service-incheckningsmaskiner installerats, men eftersom jag inte riktigt visste hur de fungerade, ställde jag mig i den långa kön vid SAS-disken. Kön rörde sig oändligt långsamt men efter 45 minuter var jag äntligen framme. Då log kvinnan vid disken lite besvärat och sa: - Jag är ledsen men vi har just stängt. Det går inte längre att checka in. – Men jag kom ju i god tid och har stått i kön och väntat hur länge som helst. Ni kan inte mena allvar. – Jo, så är det, vi tyvärr har våra regler att följa. – Så vad gör jag nu? – Ni får vända er till SAS informationsdisk så hjälper de er att hitta ett annat plan.

Jag suckade tungt och gick tvärs över hallen till SAS-disken. Det visade sig att det gick ett plan om en dryg timme via Gardemoen utanför Oslo till Heathrow, London och sedan vidare till Belfast. Det var bara att slå till. I ankomsthallen på Gardemoen var det trångt. Där fanns ljuslådor som stod under reparation på det lite hala marmorgolvet. Det fanns inga avspärrningar eller varningsskyltar. När jag passerade en av dessa öppna lådor halkade jag till och föll tungt. I fallet skars ett långt fult jack upp på en av mina nyinköpta skor. Jag betraktade min demolerade högersko och tänkte: det kan inte vara rätt att det saknas skyltar om att arbete pågår. Jag sökte upp en informationsdisk och berättade vad som hänt. Mannen där svarade: Ja vel, dere får da skrive ett brev till direktionen. Sagt och gjort, jag formulerade en pepprad inlaga om brister i arbetsmiljön och frågade vad jag skulle göra med min förstörda nya sko. Sedan köpte jag en liten flaska whisky som tröst och skyndade till gaten för Londonplanet.

På Heathrow var det svårt att hitta var planet till Belfast skulle avgå. Först skulle man ta en transitbuss och sedan fick man gå långt till en mycket undanskymd plats där gaten låg. Flygresan över Irländska sjön var behaglig och man kunde snart urskilja den gröna ön under de vita molntussarna. På flygplatsen i Belfast väntade jag länge tillsammans med ett franskt rugbylag på min väska. Till slut stannade bandet utan att något bagage hade anlänt. Men vad i helvete, inget bagage. Vart har det tagit vägen? Luften surrade av upprörda franska glosor. Tillsammans begav vi oss till disken för Lost Luggage. Där försäkrade man mig att min väska absolut skulle komma till rätta men att det kunde ta tid. Hoppas kan man ju alltid men jag var mycket tveksam.

Nu gällde det att ta sig till tåget till Coleraine. En äldre skäggig man i keps förklarade på sin breda, något svårförståeliga, dialekt vilken buss jag skulle ta för att komma till tåget. Efter en stund kom en skranglig buss farande. Jag klev på tillsammans några andra passagerare. Efter en kvarts färd var jag helt ensam i bussen. Till slut körde den in på en stor industribakgård och chauffören meddelade att vi kommit till slutstationen. Jag tog mitt handbagage och klev tveksamt av. Runt om kring mig fanns bara grå slitna och nedgångna industribyggnader. Det kändes bara så helt fel. Men innan jag hann fråga så hade bussen kört iväg. Jag såg mig omkring för att bestämma vad jag skulle göra. Till slut lade jag märke till att mellan en stängd bilverkstad och ett sliperi fanns en bred ståltrappa som ledde uppåt. Jag beslöt mig för att pröva den och till min stora förvåning fann jag att jag kom ut på en viadukt som ledde över ett par järnvägsspår. På andra sidan spåren, nedanför en smal ståltrappa, låg en liten järnvägsstation. Så var det rätt i alla fall. På min fråga om tåget gick till Coleraine, nickade en ung flicka med rött långt hår jakande. Efter en halvtimme kom så en rälsbuss, jag klev ombord, köpte biljett av konduktören och slog mig ned i en tom kupé. Nu vore det gott med en cigarett efter allt som hänt, tänkte jag. Då fick jag se en skylt på väggen mitt emot. Där stod att rökning på tåget skulle leda till böter på 180 pund, dvs nästan 2000 kronor. Lite dyrt tyckte jag och beslöt att avstå. Jag tog fram min lilla gula Siemensmobil för att ringa till min dotter och förklara varför jag var så sen, nästan fem timmar. Jag vek upp skärmen bara för att konstatera att batteriet var helt urladdat. – Helvete också, på den här resan är det bara otur. När den unge konduktören passerade frågade om man kunde ladda mobilen på tåget. Han skakade på huvudet och sa: - What´s the problem? Jag förklarade vad som hänt varpå han sa: Give me the number to your daughter. I´ll be back, och försvann. Efter en liten stund kom han tillbaka, gav mig en mobil och sa: - Here you have your daughter. Och det stämde, där fanns hon på den något knastriga linjen. Jag förklarade vad jag råkat ut för och vi bestämde att hon skulle möta mig vid stationen. Jag sökte sedan upp konduktören i hans lilla kupé, tackade så mycket och sa: - Synd att man inte får röka. – No problem, mate. Come in here and smoke as much as you like.

Till slut rullade rälsbussen in på stationen i Coleraine och där stod min dotter och väntade. Gud vad skönt att äntligen vara framme efter den långa besvärliga resan. Eftersom det inte var långt att gå promenerade vi till det studenthem där hon bodde tillsammans med en irländska, en tyska och en japanska.

När mörkret fallit, klockan var halv tolv och vi satt där och njöt med var sin Guinness rullade plötsligt en taxi in på gården. En chaufför klev ur och sa: - Here is your luggage, sir.




Prosa (Kortnovell) av Bo Scharping
Läst 373 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-07-10 08:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bo Scharping
Bo Scharping