När jag låg i solskenet och grät
på en filt med en vän
för att ingen kunde må sämre än jag
som vanligt
så var du alltid i mitt bakhuvud
trots att jag hade skjutit mig själv just där

Debraillé kallade jag dig
För du levde som fri
Men egentligen var jag bara avundsjuk
Att den där chansen gick mig förbi
när jag snackade bort min tid

Jag var femton då
och någonstans inom mig
är jag fortfarande femton år
och älskar händer

Du var händer

Du var avtrubbet
subbet
snubben

Solen lyste på oss då
På en tågstation på en gata
jag inte kommer ihåg
jag minns bara tyngden
försvinnandet
av min självkänsla
och kärlek till världen

så nöjd
Förändra inte något
så kommer allt vara perfekt
för alltid