Vi var så lika de där karaktärerna i boken
Boken jag hade hållit i min hand sen jag var fjorton
Du var han som grät på tåget
och jag var hon som höll din hand
Vi kom från olika håll men möttes halvvägs
En slump?
Du stannade mig med en blick som var så hård
Som mjuknade med tiden
Jag vet inte vad jag fann i dig då
Men nu finner jag dina hemligheter
Du var pojken som dödade sin far för sin bror
och jag var flickan som blev lämnad i en vägkant
Jag förlorade mig i dig
Du räddade mig minst lika mycket
som jag räddade dig
bara att jag inte vågar säga det
i rädsla
att du ska lämna mig kvar en dag
lämna mig kvar i detta skithål när du drar
Vi stal en bil och reste sextio mil
för att finna mina rötter
men de blev bortbrända
när de uppdaterade denna delen av staden
och du var ledsen
så ledsen
Du ville ge mig något men ingenting var fint nog
när jag inte hade en grund att stå på
Du rörde vid mig som ingen annan och trots det så grät jag
Det var inte meningen viskade du
Men du visste inte ens vad du sa
du var förkrossad
som vi va
som vi hade vart sen vi var barn