Jag står på den stora slänten
som sluttar mot slätten ut
kring kropparna kråkor kraxar
och vinden bär lukt av krut,
i östan blir elementen
till fem med min energi
när vingar i flykten flaxar
från huvud mot moln förbi.

Fältherrens fjärran segrar
är mina på slätt i öst
där kråkan och krutvindskorpen
får mättas av andras bröst,
inunder mig stoet stegrar
hemtamt mot herrens sky
och hälsas som sol vid torpen
men rider från by till by.

Men västan om slagfältsslätten
går milor med skorstensrök
som stiger kring vita knutar
mot himmelens röda krök,
dit bergen med breda brätten
upptornar ur stoftplanet
och slingrar sig runt och slutar
vid grindens plantagestaket.

Och längs med de grindstaketen
går modern med modets barn
och släpar mot sluttningsboet
sin fångst ifrån bygdens kvarn,
i bylten med gyllenveten
som males till mjuknat mjöl
blir blödande fältherrsstoet
ett rödfläckat skimmelföl.

Men nånstans emellan dessa
platser går tiden fram
förmörknad tills marken fäller
min slänt till en hög av damm,
och ovan en hjärnbrydd hjässa
går brätten och strid invid
den kropp som vann varken eller -
ej bygd eller fjärran strid.