fastän fullständigt igenslammad

av hennes hårlockar och ögonskuggor

samt andras dammgrävlingar

mellan deras labyrintiska stadskvartér

rinner strax åter

halva livets drömmar

om hans hundra närmaste månar

ned mot botten

som bara finns i lager

på lager längs virveln

hon vet hur man dresserar

till stillastående spiraltrappor

av sten som han sedan i treskift

får rulla allt mindre rädd

för hästkrafternas hisskorg

genom höstens brunaste byggnadsställningar

som vore brunnen en gruva

av torrlagt kvicksilver

stiger likafullt deras varmaste vätska

i klart klingande likörglas

alltjämt till livs



men hur dessa händer än hivar

upp grövsta hinkar

ofantligt subtilt ur

det kollektivt undermedvetna

förmår vi aldrig skriva

lika smäktande detaljrikt

och massivt materialövergripande som Ernst Brunner

vars panna genomlyser

vareviga hudflaga, vrakspillra

eller insekt längs vårt aldrig bortrunna murbruk

hundra famnar ner

sänker kranarna minsta skrotkorn

och puts

till en förundransvärd vardag

från de grå månstrålarna

som filharmoniskt formade

min brokiga tjugoett-årstid

hur fjärran de än utmålade sig

från ett mycket tyngre vuxenskap

märkte knappt hur tornet började där

jag är reflektören.