EPILOG
talkar händerna
rörelserna är bekanta
det infinner sig en motorik
blodet förskjuts
rör sig på nytt
och över dessa absurda avstånd
som redan har gått men plötsligt börjat minska
kommer rösten din i avstånd in
ett annat liv infinner sig
en kan aldrig komma över vissa klippor
och på vissa kroppar kan en studera musklerna
i detalj tills en memorerat
alla hemligheter under kläderna

det fullbordade står i blom
modet att fortsätta klättra
kommer bara att växa
och så hör själen min dig le
”vi klättrar visst med samma lina”