De gamla sa:
Vräng skjortan.
Koka kaffe.
Ge henne aldrig ditt namn.
Smickra henne inte.
Ät inget vad hon bjuder.
Följ inte med henne.
För vänder hon sig om
Försvinner hon
En murken trädstam
Och din längtan efter henne
Är det enda som blir kvar.

Du behöll skjortan på.
Du dricker inte kaffe.
Du gav henne ditt namn.
Du överöste henne med beröm.
Du åt vad hon bjöd dig
Och du följde henne helhjärtat.
För i hennes spår
Låg urkraften
Som bröd för en hungrande
Som frid för ett tärt sinne
Och ingenting var vackrare.

Hon kröp under skjortan din
Hon drack dina kyssar
Hon kallade dig vid namn
Överöste dig med sin skogskärlek
Matade din självkänsla
Och hon följde dig
För vänder du dig om
Försvinner du
En vilsen sate på gatan
Och din sorg efter henne
Är det enda som blir kvar.