Jag var ute och gick med min son. Det var som vilken dag som helst, tänkte jag. Det var innan han sa detta:

- Ta din hand från min. Jag kan själv gå.

- Om du vill, svarade jag. Men du vet väl vad du ber om. Det finns så många ting därute som inte du känner till.

Så släppte jag. Han såg på sin fria hand och aldrig förr har jag sett honom le så förunderligt stort. Vi kom till en korsning och han sa:

- Nu går jag åt ena hållet och du går åt det andra. Och aldrig ska vi mötas igen om inte jag vill det.

Han gick med så lätta steg, ja, han knappt nuddade marken. Så såg jag, som hade lite högre längd än honom, vad som rörde sig bakom kullen. Jag blundade och grät.