Det här var i början av 1950-talet då jag, tills jag blev tolv, bodde i ett av HSB-husen alldeles vid fästet av bron som går över Huddingevägen. Vi hade en trerummare så syrran och jag fick dela rum. Vi låg i s.k. tripp-trapp-trull-sängar. Hon låg i den lägsta, som varje morgon sköts in under min något högre. I vardagsrummet fanns en öppen spis som det aldrig eldades i. Där fanns också, alldeles vid balkongen, en radioapparat av märket Telefunken. På den brukade jag lyssna på mitt favoritprogram ”Andersson i nedan” med Tage Danielsson. Tvärs över gatan låg en mjölkaffär där man köpte mjölk i kruka och grädde i ett decilitermått. Ibland kom ölutköraren med sin vagn dragen av två kraftiga ardennerhästar körande. Om det var vinter brukade vi grabbar hänga oss fast bakpå och lät oss släpas i våra pjäxor längs gatan tills kusken slog efter oss med sin piska. Att henka kallades det.

Nedanför slänten till vänster bakom huset låg lekparken. I backen som slingrade sig dit ned brukade vi tävla med våra lådbilar som vi själva byggt med hjul av gamla barnvagnar som vi tiggt oss till. Några vuxna var aldrig inblandade. I parken fanns två höga pilträd som var över tjugo meter höga. Det var svårt att klättra på den slitna och glatta stammen men det var alltid någon som försökte. En gång lyckades Kalle klättra ända upp till toppen. Han vinkade segervisst till alla kompisar, tappade balansen och störtade handlöst mot marken. Ambulansen tillkallades och han fördes kraftigt skadad i ilfart till Södersjukhuset. Han överlevde, låg kvar i flera veckor på sjukhuset men blev aldrig sig själv igen. Så fort någon försökte klättra upp i trädet blev han eller hon upplyst om vad som hänt Kalle.

A propos ambulans, alla ungar drömde om att få åka ambulans. När jag var sju år och hade fått scharlakansfeber var det min tur. Men när den kom var den grå och inte vit med rött kors eftersom den skulle föra mig till epidemisjukhuset. Där blev jag inspärrad, som jag upplevde det, i över två veckor. När farsan och morsan kom och hälsade på fick de stå och vinka bakom en glasruta. De få tillhörigheter jag fått med mig måste desinficeras innan jag till slut blev utskriven. Tiden som isolerad kändes oändligt lång, men vi barn som låg där höll ihop och ägnade oss åt att berätta fantastiska historier för varandra. Det positiva med vistelsen var att jag blev av med min skräck för sprutor eftersom sänkan togs varje dag. Minns hur jag första gången förgäves försökte gömma mig i sängen innan jag blev infångad. Sedan gick det mycket bättre.

Den stora skräcken för oss som bodde i Johanneshov var det s.k. Årstagänget, som brukade hålla till på berget som vette nedåt Hammarby-kanalen. På berget fanns lämningar av befästningar och skyddsrum från andra världskriget. Det berättades hur man kunde bli infångad av Årstagrabbarna, få handleden uppskuren med rakblad. varpå såret sedan enligt uppgift gnuggades in med salt. Det var säkert inte sant men vi trodde på det. En vinter strax efter jul skulle den stora slutstriden mellan oss från Johanneshov och Årstagänget stå. Beväpnade med julgranar som skulle fungera som lansar kom ett femtiotal barn från varje sida klättrande upp på berget. Vi anfördes av en kille jag tidigare aldrig sett som var beväpnad med en sabel. Så stod vi där i en halvtimme och skrek otidigheter mot varandra tills ledaren för Årstagänget sa: - Äh, fan grabbar, jag måste hem och äta. Och så lommade alla hem, precis som i Olle Adophsons: Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken. Varför vi alltid låg i luven på varandra utreddes aldrig. Det var bara självklart att de jävlarna skulle ha stryk. Som vuxen har jag ibland tänkt att det kanske hade en klassmässig bakgrund. I Årsta bodde många arbetarfamiljer och i Johanneshov många tjänstemannadito.

Inte långt hemifrån på vägen till Slakthuset låg Ödledammarna, där Globen idag ligger. Det var två dammar som låg på var sin sida om en grusväg. Mitt i den ena fanns en fanns en träkonstruktion ungefär som ett torn. Många barn lärde sig att simma bland ödlorna. Vi var naturligtvis stängt förbjudna av föräldrarna att gå dit, men det struntade vi i. Jag såg aldrig några vuxna där. Där skogen tog vid låg fanns en cykelspeedwaybana. På fyrtiotalet hade det tydligen varit tävlingar där, med lag sponsrade av olika cykelfabrikat fick jag höra många år senare. På Johanneshov IP spelade Hammarby Fotboll, eller Bajen som vi sa. Drömmen var att få en Bajentröja i julklapp. Till slut verkade den besannas. Bajen spelade på den tiden i gul/svart vilket morsan hade noterat. Med spänd förväntan packade jag upp paketet på julaftonen. Men tröjan var inte gul/svartrandig utan svart med gul krage, dvs AIK:s färger. Den tröjan användes aldrig.

När jag började skolan var det i Skanskvarns folkskola som låg på andra sidan bron över Huddingevägen. Morsan följde mig dit första dagen. På den tiden var skolaga tillåten. Vi hade en lärare som alltid lyckades lura en. Han fintade med högerhanden och slog sedan till med vänster. I tredje och fjärde klass var det ont om plats så vi blev förflyttade till Södermalm på andra sidan Skanstullsbron. Det var spännande. Man fick tunnelbanekort och fick åka med ”Gröna Faran” som den kallades. Vi inhystes i vad som då var f.d. Piehls bryggeri, där Ringens köpcentrum nu ligger. Klassen bredvid var den s.k. tvillingklassen, som bestod av elva stycken enäggstvillingpar, hopplösa att skilja på. Lika som två pilsner, som vi brukade säga. Vi hade pappslöjd, inte trä-eller metallslöjd som vi förväntat oss. Det kändes lite mesigt till en början men vi fick lära oss att binda in böcker vilket var kul. Som tio-elvaåring lyckades jag binda ett halvfranskt band med skinn på hörnen och på ryggen.

I Skanskvarns folkskola var maten det stora problemet. Vi fick alltid ställa upp i snörräta led utanför matsalen. Alltid övervakade av fru Källgren. Gud nåde den som inte var tyst eller ställde sig snett. Hon var som en kapovakt i ett koncentrationsläger. Ibland kom kokerskan som vi kallade Tjocka Berta in, slog soppsleven i närmaste bord och skrek: Nu är ni tysta ungar! Vi fick rejäl husmanskost som fläsk och bruna böner, lapskojs och isterband. De dubbla knäckebrödsmackorna var alltid sega på grund av det myckna margarinet. Mitt problem var att jag inte tyckte om inlagd sill vilket serverades med ägghalva och kokt potatis varje torsdag. Att vägra ta mat var otänkbart. Jag brukade slå in de två sillfiléerna i en pappersnäsduk som jag sedan dumpade i en papperskorg på skolgården. En dag såg fru Källgren vad jag gjorde. Hon kallade till sig Tjocka Berta och sa: - Ni lille pojk, ska vi lära dig att äta sill. Fru Källgren låste mina armar på ryggen. Berta tvingade mig att öppna munnen och tryckte in en sillbit. Jag spydde rakt över tallriken. Då blev jag lämnad i fred. Jag grät när jag gick men jag berättade inget för mina föräldrar. Man gjorde inte så på den tiden. Men än idag ryser jag bara jag tänker på inlagd sill.