septembers sista stormbyar blåser upp sig

förberedda på oktobers orkan

som kanske aldrig riktigt kommer, men slukar likafullt

trafik, sjukvård, teater, fotboll, Polis

kära samhällsresursers uppmärksamhet

som hade behövts så mycket bättre till att hinna ikapp

var dags bristande kropp

vår raskt krackelerande stad

än att dessutom tvingas förhålla sig

till ett medialt skapat

potentiellt krig

mellan MOT och MOT

där folk fortsätter att svartvittsvartvittsvart

utmåla motståndarnas jackor

i tron att egna laget går omkring i färg

och redan är freden själv

fastän hetsigt vägrar försöka

kommunicera ens genom näsborrarna med

eller än mindre tillåta

andra prata

tills dess decenniers dragkedja börjar spricka upp

och sekunders hagelskur väller ut

över någons blödande höstlöv

att köras i rostig skottkärra fram, till vår ändlösa kompost

istället för att bara ha en finfin match

och kämpa för spelandets skojiga skull