Jag sprack och drack mig full på regnets sälta
inunder rosenbladens dunkla lunder
och grundens spröt blev blöta stumhetsstunder
där näringstäring lärde härd att älta.

För regnets salt blev alltets fallna delta
och bundna blekt till mynning föll sekunder
itu i tusen timmars tysta dunder
mot spruckna sprötens mitt att smärtsamt smälta.

Och blickens blom som frätte blodsalkalisk
var lagd i dagg din ytbestrålning lik
försjunken djupast genom rötans sjö.

Min sälta fälld är törst för frid arkaisk
och föddes först för romantik antik
men fördes fram till spegelns tid att dö.