Jag hade precis fyllt 20. Vi stod, jag och han, vid utkanten av karnevalen, och någon hade frågat om vi ville ha en bild. Det var inte så vanligt på den tiden, och det kostade, men han slog en arm över min rygg, tryckte in hela mig i hans famn, min panna mot hans kind och kameran brände av. Han, Tore, frågade kameramannen hur lång tid det skulle ta innan bilden var framkallad och fick svaret att det kunde dröja en timme. Han hade fortfarande en arm om mig, ”Får jag hålla om dig en timme till?” han frågade på skoj men i hans ögon finns det en skörhet, en rädsla för vad jag ska svara, och kanske var det den som gjorde att jag inte kunde låta bli utan behövde kyssa honom där och då.

Den natten skulle bli vår första, och nu minns jag inte längre, men det kan inte varit många till vi fick. Det var något som satt löst i mig, och en av nätterna när vi låg bredvid, när jag såg in i de där ögonen jag aldrig velat lämna, i den där famnen där jag för alltid skulle kunna stanna i, när allt var stilla, så lossnade vad det nu var och hamnade på tvären någonstans. Paniken i Tores ögon när jag slutade andas, hans händer som först ömsint och sedan kraftfullt och slutligen panikslaget försökte blåsa liv i mitt hjärta som redan slutat slå. Hans mun mot min i ett försök att andas liv i mig igen innan mörkret kom över mig, och allt för en stund blev svart.

Jag vet inte hur länge jag var borta men jag kände igen mig nästan direkt. Mina ögon var låsta, och i periferin såg jag en suddig karneval med tält och burar och spel. Rakt nedanför såg jag att världen med karnevalen, och allt runtikring bara tog slut för att istället gå över till något ljust träslag och rakt framför såg jag Tores vardagsrum, med fåtöljen där han satt om kvällarna, tidningsbordet han hade bredvid, eldstaden som alltid brann. Jag visste var jag var och snart såg jag Tore komma in i rummet för första gången. Han såg så liten ut, även om han var hundra gånger större än han var förr. Jag försökte ropa, men det fanns ingen luft i mina lungor, ingen strupe att forma ljud med och mina läppar var lika orörliga som resten av mig.

Han lyfte ner fotografiet och satte sig i fåtöljen, målade min siluett med sitt finger, om och om igen. Han sa ingenting, även om tårarna föll genom hulkningar. Jag önskade så att jag kunde resa mig då, lägga hans huvud mot mitt bröst och gunga honom till ro. Ibland somnade han där, med mig i sin famn, och på något sätt kändes det bra. Jag önskade att jag kunde få sluta mina ögon då, att få blunda och få känna att vi var nära varandra i natten igen.

De första månaderna gick, oändligt sakta, men de gick. En dag märkte jag att han sprang tillbaka för att hämta något i vardagsrummet utan att titta åt mitt håll och även om han fortfarande tog ner mig varje kväll blev stunderna kortare och kortare. Han började prata också, och det var så underbart att få höra hans röst obruten av tårar igen. Mest om stunder vi haft, och tillfällen vi nu aldrig skulle få men även om sitt liv, människor han träffat, saker han gjort. Det gjorde mig ändå glad, på något sätt, att se honom gå vidare.

En kväll hörde jag hur han kom hem, och att han inte var ensam. En tjej öppnade upp dörren till vardagsrummet och Tore skrek till ”NEJ” och hon vände tillbaka. Ljud i hallen, och sen smällde ytterdörren igen, hårt. Tre sekunder senare låg jag åter i Tores famn, på golvet, och jag hörde hur han förvreds i hulkningar bakom mig. Han gungade oss, fram och tillbaka natten igenom. När de första solstrålarna regnade in genom fönstret var vi nästan stilla, och hans andning lugnade äntligen ner sig. Innan han försvann in i drömmen mumlade han ”får jag hålla om dig en timme till?” och jag tror nästan han log. En timme senare fladdrade jag ifrån hans grepp. Elden var nästan helt utslocknad, men jag tog hjälp av en vind. Den sista bilden jag behöll i huvudet var mina läppar mot hans, hans armar om mig, en tyst minut i natten när vi fortfarande hade ett helt liv framför oss, tillsammans.