Det var sent åttiotal eller tidigt nittiotal. Jag var kring 10 år gammal. Pappa och mamma hade för inte så länge sen köpt en ny bil, en blå Fiat Regatta kombi. Vi var på väg ifrån Värmland tillbaks till Stockholm efter något skollov.
Någon av oss uppmärksammade att mätarställningen i bilen kommit upp till över 1800 km, vilket påminde om årtal. Det var pappa som körde, mamma satt bredvid och jag och min storasyster satt i baksätet och vi var i slutet av 1800-talet.
Pappa påtalade sina föräldrars födelseår på 1890-talet, och snart därefter kom 1900-talet. Första världskriget började, och år 1916 föddes mormor. Vartefter som vi närmade oss Stockholm och kilometerna lades bakom oss så blev mormor snart jämngammal med mig och morfar föddes. Det kändes ofattbart att mormor en gång varit så ung.
En stund senare började det bli spänning i bilen, vi närmade oss år 1936, pappas födelseår. Och när det väl kommit så var det strax passerat. Andra världskriget började, och andra världskriget slutade, och år 1951 föddes mamma.
År 1962 dog pappas föräldrar, min farmor och farfar. Stackars pappa var bara 26 år då han miste både sin mor och far. Jag glömde bort mig i tankar och satt och tittade ut genom fönstret för ett tiotal år tills min syster påtalade att hon föddes.
Det var år 1973, och hon blev på några minuter 1 år, 2 år, 3 år, 4 år, 5 år och så kom mitt eget födelseår 1979. Men innan dess passerade år 1976 då mamma och pappa gifte sig. Nu var jag i alla fall född, och jag blev i rask takt några år gammal, och år 1984 dog morfar och pappas äldsta bror, och en tid senare nådde vi bilresans årtal.

Sen blev det kusligare, vi kom in i framtiden. Vad skulle hända där? Vem skulle jag vara, vad skulle jag göra och hur skulle jag se ut när jag är 13 år, 16 år eller 18 år?
År 2000 kom, ett osannolikt årtal långt in i framtiden. Mamma och pappa sa nåt om att jag och min syster kanske båda skulle vara gifta och har barn då. "Kan det vara så, tänkte jag. Ja, det är ju klart jag är ju jättegammal då, över 20 år..."
Men efter det kom vi av oss. Mormor började bli allt för gammal, år 2005, 2006, 2007, kanske var hon redan död. Vi sjönk in i oss själva alla fyra och vi sa just inget mer. Med de sista gångna åren började vi inse den död och ålderdom och de tragedier som troligen skulle följa med tidens gång.
År 2020 sa pappa med mörk stämma. "Ja, nu lever inte jag längre." Jag minns hur de orden träffade mig som ett slag i magen. Pappa död... Skulle den tiden verkligen komma. Den kändes avlägsen men den kom nära på något vis när vi följt årtalen på mätarställningen så där under bilresans gång.
Sen slog jag ifrån mig det hemska och tänkte att det var 25, kanske 30 år till dess. En ofattbar tidsrymd, det var ju nästan en evighet till dess. Det gick knappt att föreställa sig hur de 25-30 åren skulle kunna passera. Inte för den tioåringen jag var då. Ibland kunde ju en timme kännas som en evighet.

Men nu har åren gått. Det är år 2017 och 25-30 år känns inte så överväldigande långt längre. Och pappa kära pappa du visste vad du talade om när du sa att du inte skulle leva år 2020.
Den 26 oktober år 2016 somnade du in i din säng på ditt demensboende 80 år gammal efter fem avslutande ganska eländiga år, och några sista kvalfyllda dygn.
Dagen kom tillslut, trots det kändes som en evighet då för tioåringen som satt i baksätet. Och tiden stannade inte med det, idag har du varit borta i ett år och det ska bli 10 år och 100 år och 1000 år och så småningom rent absurda årtal.
Men långt innan dess kommer jag själv att vara borta, kanske har jag 40-50 år kvar innan jag gör dig sällskap i graven. Pappa jag minns dig med stor saknad och sorg, men också med vördnad och glädje och det är fortfarande en overklig känsla att du inte längre finns. Det går knappt att ta till sig, det går knappt att förstå.